Jag är arg på människor och på mig själv, mitt stora oambitiösa jag. Så meningslös vardagen kan kännas ibland, så tråkig och överdriven. Det enda som kan lösa den är en riktigt lång, problemrensande dusch. Och det är snart tid för den.Innan dess ska jag ta mod till mig och ringa till Nalle. Jag vill inte, jag vill att han ska ringa, men okej, jag får väl vika mig inför ännu fler impulser idag.Förlåt för att jag örfilade dig Jens. Du var för lång bort för att pussa på kinden, men inte för att örfilas. Keeping it innocent.

Jag hatar att bråka med folk, och jag trivs inte med att hamna mittemellan, föväntandes att välja, förväntandes att välja båda, välja rätt. Men det finns inget rätt eller fel, det finns bara fel. Det blir en enda lång oändligt plågsam jobbighet. Hur orkar jag, och ni, och alla andra? Jag har ingen lust med det längre, och jag har aldrig haft några större planer på att tycka om människor med olika egenskaper och åsikter. Det är inte meningen, det är inte mitt fel.Varför är det jag som ska må dåligt och inte ni då?